Lizzy Borden, Sticky Fingers, Göteborg (SE) - 19 déc. 2008

Recension:
Att jag ens skulle komma på tanken att besöka Göteborg och Sticky Fingers denna afton ter sig lite märkligt då jag sågade huvudbandets senaste alster jäms med fotknölarna. Men då en kompis skulle besöka konserten långväga ifrån så tänkte jag att varför inte? Vi träffas sällan och så dåliga kan väl inte banden vara? Okay musiken kanske inte tilltalade mig till hundra procent men se på fasen om det inte var en riktigt underhållande afton likt förbenat! Öppningsakten från Holland, Martyr, såg först inte ut mycket för världen och deras rätt så ordinära åttiotals-heavy metal lockade sällan till några större glädjeyttringar förutom vid ett par tillfällen när Iron Maiden-melodierna plockades fram och levererades med akuratess. Nej behållningen stod istället sångaren Rop van Haren för som innehar en rätt så skaplig pipa som var både kraftfull och småraspig men hans stora tillgång var hans teatraliska utspel. Yviga och nästan överdrivan gester gör att han hela tiden blir scenens mittpunkt - när han väl står på scenen vill säga! Han tog oftare turer ut bland publiken nedanför scenen han vad han stod på den och då det inte var mer än en handfull personer i publiken så kunde han vandra runt, sjunga och gestikulera bäst han ville för att charma oss. På så sätt lockades fler och fler fram för att se på den tokige sångaren och fotoblixtarna blixtrade flitigt. Rop och hans Martyr bjöd på godkänd underhållning men utan Rop hade dom stått sig lätt i dagens musikklimat.

Lite bättre på den musikaliska fronten blev det då kvällens huvudakt Lizzy Borden intog scenen men speciellt överväldigad av deras småsleazeiga metal blev jag inte. Visst rycktes även jag med i riffandet emellanåt och i slutet fick dom till och med mig på lite spontant hoppande men överlag kändes det rätt så slätstruket. Nej underhållningen stod i stället det visuella för även denna gång. Med liksmink och trasiga kläder skapade dom en känsla av ett skräckscenario och då sångaren kommer in, klädd likt liemannen med kåpa över huvudet och mask för ansiktet, fullbordar han klanen som intagit Sticky Fingers denna kväll. Den nu, långt i från stora men i alla fall större publikskaran, underhålls med allsångsvänliga refränger, låtsasblod samt en fejkad avrättning och publiken sväljer det med hull och hår. Sångaren lyckas även med konststycket att trollbinda oss med lite magi då han med endast en lätt handrörelse över ansiktet bytte färg på sin mask utan ett spår av vart den andra masken kan ha tagit vägen. Men coolast, och faktiskt mest komiskt för kvällen, är när sångaren, som allt som oftast står på en låda längst fram på scenen, vevar friskt med en lång yxa i handen. Det ser inte speciellt säkert ut för hans medkumpaner på scenen men samtidigt så har jag svårt att ta han på allvar och på så sätt blir det mer komiskt än effektfullt. När han dessutom i låten efter byter ut yxan mot ett baseballträ så höjs humorkvoten ytterligare och jag njöt i fulla drag!

Varken Lizzy Borden eller Martyr, som båda är veteraner i branschen, övertygade denna afton på mig med sin musik men som ni säkert förstår så uppskattade jag den visuella showen väldigt mycket och hade en förträffligt trevlig kväll, en kväll jag inte ångrar att jag upplevde. Ibland kan det alltså räcka med en rejälv show om inte musiken tilltalar helt klart.

Betyg:
Martyr 3/5
Lizzy Borden 3/5