Where The Action Is : Foo Fighters, Stora Skuggan, (SE) - 14 juin 2008

Recension:

Några av dom största artistbokarna i Sverige beslöt sig för att avsluta sitt samarbete med det sjunkande skeppet som kallas för Hultsfredsfestivalen och satsa på en egen tillställning istället. Naturligtvis så skall festivalen hållas på samma helg som festivalen i Småland för att konkurrera med den samma men i Stockholm istället, där festiviteterna hålls, så tror man att det räcker med en enda dag för att vinna. Så med resultatet i hand stämde detta? Nu var jag inte i Småland som ni kanske listat ut så ett helt ärligt svar kan jag inte ge er men visst fan vann utbrytarna med hästlängder bara genom att boka Queens of the Stone Age och Foo Fighters!
Denna endagsfestivalen har fått namnet Where the Action Is och rymde även band som The Hellacopters, The Hives och Mando Diao för att nämna några. Jag och en polare kunde ju inte missa ett sådant här startfält så vi drog upp till den kungliga huvudstaden och inkvarterade oss på ett vandrarhem innan vi tog oss ut till Djurgården och ett område som går under namnet Stora Skuggan där två scener snickrats upp. Då vi bara är ute efter att se dom fyra sista banden denna afton så anländer vi först vid femtiden på eftermiddagen och då till sportbaren O'Learys öltält på området där vi tar plats, införskaffar efter rejält köande några öl var och sen riktades våra blickar mot den gigantiska storbildskärmen som rest för att vi skall kunna bevittna mötet mellan Sverige och Spanien i EM-fotbollen. Nu började det småregna lite och gjorde så till och från under hela matchen som i första halvlek bjöd på riktigt värmande spel men som i andra halvleken var lika iskallt som en frysbox i Sibirien. Sverige förlorade så klart för er som missat detta. Men inte kände vi oss nedslagna för det för nu väntade ju fyra liveakter av högsta kvalité! Först ut på scen då för våran del var Sveriges kanske bästa rockband som dessutom är ute på sin avskedsturné. Bandet jag talat om är så klart The Hellacopters som för tolv år sen gjorde sin debut på den svenska musikscenen genom att anlända till sin spelning på Hultsfredsfestivalen i helikopter. Åren som har gått har bandet gett oss sju album som alla hjälpt till att återge garagerocken sin forna status och många konserter världen över. Men nu kommer dom till High Voltage Stage på Where the Action Is, naturligtvis i en helikopter och jublet vet inga gränser. Nicke Andersson, dagen till ära iklädd en rysk officershatt, är på gott humör, Robert "Strängen" Dahlqvist är klädd helt i vitt och levererar poser som bara han kan, Robert Eriksson bankar frenetisk och grymt bra på sitt trumset, Anders "Boba" Lindström står vid sitt piano och Kenny Håkansson ser så där slapp och ointresserad ut som han brukar göra men som vanligt får han det att svänga om basen något förbannat bra. Allt är som vanligt när det gäller Hellacopters och det är lite känslan jag får genom spelningen också, att det är precis som vanligt. The Hellacopters må ha en väldigt hög lägstanivå men det känns inte som en avskedsturné. Jag trodde dom skulle göra något extra av att det är den sista turnén men så är inte fallet. Men man skall inte klaga för jag har nog aldrig sett bandet så tight, så taggade och så spelsugna som denna kyliga lördagskväll. Inledande "Electrocute" ger oss en ordentlig stöt direkt och elektriciteten ligger sen kvar hela konserten. Pärlbandet av moderna rockklassiker fortsätter sen med höjdpunkter som "Hopeless Case of a Kid In Denial", "The Devil Stole the Beat From the Lord" och allsångshöjdaren "Toys and Flavors" för att nämna några få. Det blandas och ges ur hela katalogen och lagom till extranumret så kommer, inte helt oväntat, originalgitarristen Dregen (Backyard Babies) ut på scenen. Ihop med bandet inleder dom en sprakande version av "Born Broke" som bryts av med ett skönt gungande jam där ett och annat AC/DC-riff levererades innan dom plockade upp tråden igen och avslutade låten. Som avslutning får vi låten som sparkade igång deras karriär, "(Gotta Get Some Action) Now", och cirkeln är sluten. Sen var det bara slut. Bandet går av och man står och känner sig nästan lite besviken att det inte blir något mer. Det kändes inte som det sprudlande avslut som jag hoppats på. Men som sagt, bandet kan inte göra en dålig spelning. Det är full fart på scen, dom bredbenta poserna är lika coola som dom alltid har varit och mellansnacket är, som vanligt, sparsmakat. Sen kan man inte klaga på en spelning där det inte förkommer en enda dålig låt. The Hellacopters lämnar in med flaggan i topp och världen har förlorat ett av dom bästa rockbanden som beträtt en scen.

Ett stenkast från scenen där Hellacopters just gett oss en kanonspelning träder amerikanska Queens of the Stone Age upp på Mirror Stage för att ge oss lite svängig ökenrock. Tydligen florerar influensan i bandet men inte kan det hindra bandet från att träffa oss inte. Bandet är oerhört samspelt och framför inledande "Millionaire", "Sick, Sick, Sick" och "Go With the Flow" med briljans innan dom flummar ut totalt i "Burn the Witch". Det är just den biten som gör att jag inte kan ta till mig bandet helt och hållet - flummet. Denna kväll håller dom det på en rätt okay nivå men allt för ofta svävas det ut i rena ljudorgier utan något sammanhang och jag tröttnar ganska fort. Men som sagt, denna afton så håller dom tillbaka lite och det tackar jag för. Bandet känns dock lite stela och stillastående och om det beror på sjukdom eller något annat har jag ingen aning om men som tur är blir dom varmare i kläderna allt eftersom konserten framskrider och det händer mer och mer på scen.
Det blir lite skumt och luddigt i mitten av föreställningen på grund av att dom jammar loss mest hela tiden men avslutningen är så gott som klanderfri. "Little Sister", "No One Knows" och "A Song for the Dead" är precis så bra och stenhårda som man vill ha dom och det visade på att bandet är ett av dom bästa i världen på det dom gör. Efter spelningen så kände jag mig lite kluven - var det bra eller dåligt? Men allteftersom tiden gick så växte intrycken mer och mer och till slut slog det mig att det var en riktigt, riktigt grym spelning som grabbarna bjöd på. Jag har läst i efterhand att folk klagade på att frontmannen och bandledaren Josh Homme använde ordet "fuck" lite väl ofta och att han hotade med att göra otäcka saker med folk om dom kastade saker på honom men hallå! Har ni aldrig sett ett amerikanskt rockband innan? Dom sysslar med sådana grejer och jag tycker herr Homme hade ett underhållande mellansnack.

Nu väntade en halvtimme i en korvkö för att få lite mat i magen och då hann nästa akt gå på scen men som tur är så såg vi scenen bra därifrån vi stod. Det är Fagerstakillarna i The Hives som är näst sist ut för kvällen och deras rykte som liveband kan inte ha undgått något. Jag har aldrig haft äran att se dessa grabbar och skall jag vara ärlig så är det väl bara en handfull låtar med bandet som tilltalar mig. Men visst visar det sig att The Hives är en ypperlig liveorkester men mycket av det skall tillskrivas sångaren Howlin' Pelle vars mellansnack är oerhört underhållande. Inte nog med att han är oerhört självsäker och kaxig, han får publiken att lyda minsta lilla grej han ber dom göra. Men han är inte själv i strålkastarljuset. Samtliga i bandet ger verkligen allt och det är ett hejdlöst ös på scenen från allihop.
Jag verkligen gillar låtar som "Walk Idiot Walk" och "Two-Timing Touch and Broken Bones" som spelas denna kväll och resten av låtarna är mycket bra men deras rätt så stötiga och kantiga riff kan bli lite för mycket även för mig. Men hursomhelst så levererar bandet en kanonspelning och jag står och småmyser i kylan som tränger på mer och mer.

Tyvärr så drar The Hives ut på det i slutet och ger ett lite väl långt extranummer så huvudbandet för kvällen blir försenat. Jag och min kamrat har redan tagit plats framför Mirror Stage när Pelle och hans mannar maler på i bakgrunden och till slut går av scenen för gott. Nu behövde vi inte vänta länge innan ett av mina absoluta favoritband intog scenen och levererade en konsert som är bland det bästa jag upplevt i hela mitt liv. Amerikanska Foo Fighters, med Dave Grohl, i spetsen är ett erkänt bra liveband men nu visade dom prov på hur exceptionellt bra dom kan vara om dom vill. Deras powerrock med småpoppiga inslag passar sig ypperligt för dom stora scenerna och har man en låtarsenal som skulle göra vilken låtskrivare som helst grön av avund så kan man inte misslyckas. Ett lysande exempel på det är inledande "The Pretender" och "Times Like These" som sätter standarden direkt. Det är redan här som jag antecknar "proffs" i mitt block för första gången och det är faktiskt så att oavsett hur bra dom tre föregående banden må vara så framstår dom som amatörer när Foo Fighters drar igång sin show. Det jag gillar är att bandet nu börjar få så pass mycket rutin så dom vågar sig på att ändra lite på låtarna. Inte mycket ändras men en annorlunda inledning eller avslut på en låt är aldrig fel om man som jag hört låtarna för många gånger för vad som är hälsosamt. Eller varför inte ett kort litet skönt jam i mitten på en låt som bandet bjöd på ibland? Detta sysslar bandet med vid väl valda tillfällen och det är hur bra som helst. Men riktigt löjligt bra blir det när dom i mitten på föreställningen baserar framträdandet på den akustiska turné som dom gjorde för ett tag sen i staterna. Enda skillnaden nu är att det är semiakustiskt, alltså är även elgitarren inblandade. Fiol, cello, piano, slagverk och dragspel är alla representerade i ljudbilden och det är nu som vi får den mest magiska versionen av "My Hero" som jag någonsin har hört. Jag får fortfarande gåshud, ståpäls - kalla det vad du vill - var gång jag tänker på det. Magiskt är ett ord som inte ens är närheten av att beskriva hur bra det var. Även "Skin & Bones" (från den akustiska liveskivan med samma namn) är otroligt bra vilket även "Marigold" och "Cold Day In the Sun", som också spelas under denna del av konserten, är men framför allt är triangelsolot vi får bevittna en solklar höjdpunkt. Nu var väl solot mer en plojgrej men kul var det i alla fall.
Nu plockar Dave upp elgitarren igen och avslutningen talar för sig själv med "Everlong", som har kvällens och årets bästa allsång, "Monkey Wrench" och "All My Life" som krossar allt i sin väg samt "Best of You" som även den berikades med finfin allsång. Tyvärr fick vi inte mer då bandets speltid var begränsad till en timme och trettio minuter men vilken konsert det var. Bland det bästa jag upplevt i konsertväg någon gång skulle jag tro. Vi får tacka bandet som skippade extranumret denna afton och istället bara körde på tills arrangören sa till dom att sluta spela. Men som om inte bandet gjorde absolut bäst ifrån sig så var ljussättningen gryms snygg. Inte överdrivet mycket men väl sju mindre bildskärmar som vreds åt olika håll och som visade diverse bilder och färger. Detta ihop med övrigt ljus gör att det blir grymt snyggt i djurgårdsnatten.
Nej, Foo Fighters var löjligt bra denna afton och jag vet egentligen inte hur jag skall beskriva det i ord. Jag har försökt som ni märker här ovan och jag nöjer mig med det jag återgett för er. Jag skulle kunna spy superlativ i evigheter men jag tror ni fattat poängen vid det här laget.

Where the Action Is är ett bejublat initiativ som lockade 18.000 personer och inget tyder på att dom kommer dra mindre nästa gång bara dom har en tillräckligt stark line-up. Minuset, och det är ett stort minus, är att det fanns inte på långa vägar så många matställen som skulle behövts. Att stå trettio minuter i kö för en korv är ingen höjdare. Samma gäller öltälten som var två till antalet och det var samma tid för att få något drickbart som ätbart och det är inte acceptabelt. Sen är ju detta en stadsfestival så att säga och det finns således ingen camping vilket gjorde att det var trångt på tunnelbanan när alla skulle hem. Men det gick det också med lite vilja.
Området är riktigt bra och då huvudscenen är byggd i en lättare sluttning så såg man riktigt bra även om man stod lite längre bak. Allt som allt var det en trevlig eftermiddag och kväll jag och min kamrat fick med löjligt bra konserter men om vi återvänder får vi se, det beror helt på vilka band dom bokar helt klart, vilket alltid ligger i grunden till om man åker eller inte i och för sig.

Betyg:

The Hellacopters 4/5
Queens of the Stone Age 4/5
The Hives 4/5
Foo Fighters 5/5