Westcoast Metal Meltdown : One Man Army and the Undead Quartet, Sticky Fingers, Göteborg (SE) - 7 nov. 2008

Recension:

Nog för att det är grått, kallt och allmänt höstruskigt ute. Nog för att sjuttiotalsrockarna Graveyard spelar på annan plats i Göteborg denna kväll men skall inte världens metallhuvudstad kunna bjuda på bättre uppslutning när det vankas mangelkonsert? Här ställer fyra välljudande och väldigt bra västkustband upp på en liten minifestival som fått namnet Westcoast Metal Meltdown och så kan inte publiken förstå att visa sin uppskattning! Nog för att vi som är där vet att uppskatta banden men det är egentligen bara kvällens andra band Within Y som har tillräckligt med folk framför scenen så att det känns som en riktig konsert. Hur som helst så ska man kanske inte klaga då man aldrig behövde trängas och banden var proffsiga och levererade trots ibland stora tomrum ute i publiken. Men jag står hellre som en packad sill på konsert i så fall för det blir en helt annan stämning då och banden blir automatiskt mer taggade då det är fullt framför scenen än som denna kväll - halvfullt. Men nog om det för vi som var där hade det trevligt och banden var bra så dom som hellre satt hemma och kollade på Doobidoo på TV får skylla sig själva.

Första band ut för kvällen är albumdebuterande Hostile Cell och dom fick lida av lite halvdåligt ljud vilket kan förkomma på Sticky Fingers ibland. Musikaliskt skötte sig grabbarna dock bra med sin Soil-minnande moderna och melodiösa amerikanska metal och det svängde på rätt så bra emellanåt. Tyvärr var det så gott som folktomt på golvet framför scenen när bandet gick på så dom hittade nog inte rätt inspiration för att kunna leverera ett kanongig. Det tillsammans med lite orutin gjorde nog att bandet blev rätt så stillastående vilket i sin tur resulterade i en rätt så trist visuell upplevelse. Men jag vill ändå ge grabbarna beröm för musiken dom spelar har potential att kunna bli riktigt bra och om några år kan dom ha växt till sig på scenen och kanske själva stå som huvudband en dag. Men för kvällen får dom nöja sig att gå på först och lyckas trots allt ge oss en helt okay inledning på aftonen.

Redan med andra bandet ut så har publiken växt till sig och det märks att majoriteten är här för att se Within Y som börjar bli varma i kläderna nu med tre album i bagaget. Jag kommer ihåg att jag smådiggade deras debut och dess At the Gates-osande death metal men sen föll bandet i glömska hos mig och då jag sett att bandets tredje alster fått bra kritik så var det med stor nyfikenhet jag såg bandet inta scenen. Mycket riktigt är det fortfarande At the Gates som är den stora inspirationskällan för bandet och det jag hör är riktigt bra. Det är tungt tuggande Göteborgsriff, snabba och knivskarpa melodier och en starkt growlande sångare som visar upp sig och en del låtar är smått fantastiska. Vi bjuds på allt ifrån vindsnabba dubbelkaggar till lite lugnare och smäktande tongångar och variationen är i det stora mycket bra. Det blir definitivt till att kolla upp dom två albumen jag har missat med bandet. Att bandet har fått rutin på det dom sysslar med visar sig även på scen där det är full fart från början till slut och kontakten med den nu rätt så månghövdade publiken är mycket bra.
Within Y imponerade på mig och skäms lite över att jag missat deras framsteg inom den melodiösa men stenhårda dödsmetallen.

Jag uttryckte mina förhoppningar efter M.A.N.s spelning på ett folktomt Swing i Borås att få se bandet just denna kväll inför en fulltalig hemmapublik men det blev inte så tyvärr. Mer än halva spelningen får Tony Jelencovich och hans mannar uppmana folket att komma fram från baren till scenen och överlag känns det som folk inte förstår sig på deras musik. Tyvärr är det väl så att deras Mudvayne och Korn-kryddade amerikanska metall inte är lika populär här i Sverige som borta på andra sidan Atlanten. Jag tycker låtarna från senaste, och andra, albumet "Peacenemy" växer mer och mer för var lyssning men så har jag inget emot denna typen av metall heller. Större delen av publiken ser dock mer misstänksamma ut då bandet levererar sina statiska, kantiga och intrikata riff men jag hoppas att dom trots sin skepticism upplever svänget som bandet skapar med sina tunga riff för det gungar något hejdlöst emellanåt.
På scen förstärker Tony sin status som en av landets främsta frontmän med ett härligt utspel samt inlevelse och sånginsatsen är oklanderlig när han växlar mellan elakt morrande och lite mer "renare" sång. Tyvärr hamnar övriga medlemmar i bandet lite i skuggan av Tony vilket gör att dom mer håller sig på varsin kant och låter "chefen" sköta största delen av jobbet. Vilket är lite synd för alla tre musikerna är duktiga och gitarristen Robguz har både utseendet och tekniken för att kunan stå ut på scenen.
Hur som helst så tycker jag bandet gör en likvärdig spelning nu som i Borås för någon månad sedan och låtvalet är ungefär det samma där tonvikten ligger på nya albumet och slår inte någon av dessa låtarna i USA så är det en stor skam. Coolast är ändå när bandet plockar upp Sepulturas "Roots Bloody Roots" och ger den en klockren tolkning och då kommer publiken igång på riktigt. Synd bara att dom inte fattar att bandets egna låtar håller, kanske inte samma klass som Sepultura, men i alla fall inte långt där ifrån.

Sist ut för kvällen och den stora anledningen till att jag begett mig till Sticky Fingers denna kväll är One Man Army and the Undead Quartet som kvällen till ära har releaseparty för nya skivan "Grim Tales". Dom inleder med samma trio (ett intro inräknat) spår som nya skivan inleds med och det märks att publiken inte riktigt hunnit ta till sig materialet än. Dels beror det på att skivan släpps samma dag som konserten och dom som inte fått ta del av recensionsexemplar av skivan som jag eller inte tankat ner den från nätet helt enkelt inte har haft en chans att höra låtarna än. Men det beror nog också på att det nya materialet är mer rotat i thrashen än tidigare och dom nästan sing-a-long-vänliga refrängerna som bandets death metal kryddats med tidigare med nu till viss del lyser med sin frånvaro. Men redan som låt nummer tre ut kommer "Such a Sick Boy" från andra skivan "Error in Evolution" och den skrala publiken tänder till. Sen rullar det på och många nya låtar spels live för första gången någonsin och dom varvas med favoriter som "Knights in Satan's Service", "Hell is for Heroes" och "Mine for the Taking" och avslutningen med bland annat "So Grim, So True, So Real" är riktigt stark.
Bandet börjar lite trevande vilket kan bland annat en krånglande mikrofon är skyldig till men bandet jobbar in sig i matchen och efter ett mickbyte så ägde sen bandet scenen på det sätt som man vet att dom kan. Gastaren Johan Lindtrand lunkar skönt runt på scenen och skämtar med den lilla publiken på ett avslappnat sätt och nya gitarristen Mattias Bolander stod mest på sin kant men skötte sig bra och man får väl ge han lite tid att komma in i bandet på scenen. Jag kan förstå om bandet inte fick den där lilla extra tändningen grund av den lilla publiken men proffsiga som dom är så levererade dom ett kanongig för oss som var där. Kort och gott en mycket bra mangelkväll med fyra bra band där i alla fall tre av dom höjde sig över mängden trots den skrala publiken. Jag samlade ihop min polare som i sitt rus (bestående av lika delar lycka som alkohol) röjt loss framför scenen mesta delen av tiden och begav mig hemåt i Göteborgsnatten. Nöjd och belåten efter ännu en trevlig tripp till Sticky Fingers.

Betyg:

Hostile Cell 3/5
Within Y 4/5
M.A.N. 4/5
One Man Army and the Undead Quartet 4/5