Motörizer-tour : Motörhead, Scandinavium, Göteborg (SE) - 10 déc. 2008

Recension:

Att stå på scen i Göteborgs klassiska arena Scandinavium måste vara en mäktig känsla som band/artist. Att scenen är placerad i mitten på lokalen och det är avskärmat så att endast halva arenan utnyttjas denna kväll spelar nog ingen roll skulle jag tro. Dom flesta skulle nog göra vad som helst för att få chansen att spela på en arena som tillexempel Scandinavium och första bandet ut denna kvällen, svenska Witchcraft, tycker säkert så också men just denna kvällen ser dom mest bortkomna ut. Bandets Black Sabbath-osande hårda 70-talsrock bjuder kanske inte in till några akrobatiska övningar i den yvigaste klassen men att bara stå rätt upp och ner och lira sin musik kan i längden bli tråkigt att titta på för publiken även om musiken är bra. Men det är också musiken som räddar grabbarna från ett bottennapp denna afton för det svänger ruggigt bra och på en rökig rockklubb är detta förmodligen fullständigt lysande.

Mer fart är det då på kvällens andra uppvärmare, australiensiska Airbourne, som likt uppspelta snorungar på ecstasy studsar dom ut på scenen och levererar en halvtimme ren och skär rock'n'roll eufori. Det hoppas, det springs runt, det poseras och det liras svängig AC/DC-rock för hela slanten och man har inte en tråkig sekund där man står framför scenen. Från inledande "Stand up For Rock N Roll" till avslutande "Runnin' Wild" står jag med ett brett flin på mina läppar och kan bara konstatera att Airbourne snart är nummer ett alla kategorier i min bok. Musik blir inte så mycket bättre än så här nämligen. Det räcker med feta riff, starka sing-a-long refränger, ett underbart röj på scenen och en frontman som verkligen sticker ut och visar prov på att rock'n'roll är världens roligaste grej. Airbourne har allt det där och visar även prov på detta denna kväll. Det finns egentligen inte så mycket mer att säga för man måste nästan ha upplevt bandet live för att kunna förstå hur bra dessa unga grabbar är.

Mer stillastående, och inte så unga längre, var huvudbandet för kvällen och Motörhead var, ja, som Motörhead alltid är. Phil Campbell lunkar mest omkring i sin mössa och riffar på som bara han kan, Lemmy rör sig inte heller speciellt mycket och bryr sig mest om hur hans fläkt står på scenen och Mikkey Dee sitter där uppe på sitt trumpodie och ser ut som en Duracellkanin som överdoserat på Red Bull. Men där andra band blir tråkiga vid för mycket stillastående på scenen där klarar sig Motörhead undan med att dom just är Motörhead och deras avslappnade coola stil ihop med en stenhård öppning likt denna med "Iron Fist" och "Stay Clean" går helt enkelt hem hos dom flesta. Men efter att ha verkat rätt så oinspirerade i början så kommer gubbarna så sakta i gång och levererar sen ett set som lätt kan klassas som ett av dom bättre Motörhead-gigen jag sett. Att just den högen av gigs är rätt så hög vid detta laget spelar inte så stor roll för Motörhead är alltid bra och av dom tretton gångerna jag nu har sett bandet så har dom inte varit dåliga en enda gång.
Gubbarna brottas dock mot ett rätt så grötigt och dåligt ljud och sången går inte alltid fram långa stunder men det hindrar inte klassisker som nya "Rock Out", "Metropolis" och "Over the Top" från att svänga hejdlöst och på allvar visa att bandet nu var på gång. Nu hade gubbarna vaknat till liv och trots ett stillsamt och stämningsfullt gitarrsolo från Phil så tappade dom inte i intensitet utan levererade istället kvällens starkaste dubbel med "The Chase is Better Than the Catch" och "Another Perfect Day" och jag kunde inte ha önskat mig mer egentligen. Efter den dubbeln så kunde bandet bara defilera in i mål och extranumren var lika givna som bra. Efter sedvanligt besök bakom scenen och en inropning av publiken så sätter sig Phil och Mikkey med varsin akustisk gitarr (Mikey har även en baskagge och en cymbal att tillgå) och Lemmy tar fram sitt munspel för att lira "Whorehouse Blues" som mer och mer framstår som smått briljant. Att dom efter det sen kör "Ace of Spades" och "Overkill" kändes lite förutsägbart men samtidigt oundvikligen förbannat bra för du skojar inte bort låtar av den digniteten.
Kort och gott levererade Motörhead ytterligare ett kanongig och det enda som gör att dom missar full pott är att jag har sett bandet göra bättre ifrån sig vid andra tillfällen. Bandet började dock lite stelt och trevande men allteftersom så vaknade dom gubbarna till liv och Lemmy skämtade flera gånger med publiken på sedvanligt vis. Så ja, Motörhead är alltid Motörhead och Motörhead är alltid löjligt bra - så är det bara!

Betyg:

Witchcraft 3/5
Airbourne 5/5
Motörhead 4/5

Setlists:

Airbourne:
Stand up For Rock N Roll
Blackjack
Diamond in the Rough
Girls in Black
Cheap Wine and Cheaper Women
Too Much, Too Young, Too Fast
Runnin' Wild

Motörhead:
Iron Fist
Stay Clean
Be My Baby
Rock Out
Metropolis
Over the Top
One Night Stand
I Got Mine
Gitarrsolo
Thousand Names of God
The Chase is Better Than the Catch
Another Perfect Day
In the Name of Tragedy inkl. trumsolo
Just 'Cos You Got the Power
Going to Brazil
Killed by Death
Bomber
Extranummer:
Whorehouse Blues
Ace of Spades
Overkill