Den gamla biosalongen, där nattklubben Swing är inhyst i, är kanske inte fullsatt, men i alla fall välfylld och stämningen var på topp när kvällens andra band, Depressive Art, gick på scen. Grabbarnas psykedeliska rock, som är rotad i 60-talet och bär klara spår av svenska The Soundtrack of Our Lives, svänger något hejdlöst emellanåt och bandet vet hur man levererar. Samtliga i bandet är oerhört duktiga på det dom sysslar med och i Klas Bohlin har dom en karismatisk sångare med en väldigt personlig röst som ger bandet en egen identitet. Publiken är inte sen att ryckas med i grabbarnas sväng och det känns som bandet börjar få sig en rejäl fanskara vid det här laget. Man rycks ofta med i riffen och dom starka refrängerna men emellanåt blir det lite segt. Deras skiftande musik är ibland lite väl långsam för att spelas live. På skiva är dom lite lugnare låtarna riktigt starka och snygga men live blir det tyvärr lite krystat då dom tenderar att dra ner dom snabbare låtarna och helhetsintrycket blir lite splittrat. Låtarna är absolut inte dåliga, tvärtom, dom är löjligt bra men live funkar dom inte på mig tyvärr. Tur då att det är löjligt bra när tempot dras upp och man åter igen rycks med i svänget och hur som helst så gör Depressive Art en kanonspelning och jag har nog aldrig sett bandet så här pass tight och samspelt.
Huvudband för kvällen heter Graveyard, ett gäng grabbar som verkligen är på väg spikrakt uppåt. Bandet har fått idel goda recensioner och fler och fler har börjat upptäcka bandet. Det är gott om folk som trängs framför scenen när bandet beträder den och tar med oss på en tidsresa fyrtio år tillbaka i tiden. Bandet både ser ut och låter som om dom var med och sparkade igång den hårda rocken i den engelska staden Birmingham i slutet på 60-talet tillsammans med band som Black Sabbath och Led Zeppelin. Graveyard spelar en mix av dom just nämnda storheterna och satan vilket sväng dom får till! På ett småflummigt och lätt progressivt sätt serverar dom den ena kanonlåten efter den andra och man står bara och njuter och gungar med i tonkonsten. Dom förmedlar en nästan jamliknande känsla och infallen känns spontana och äkta. Grabbarna står i och för sig mest bara still och lirar på sina instrument men som dom lirar sen! Ett överjävligt musicerande leder till ett oerhört sammansatt och tight gäng som ser ut att njuta av varenda sekund som dom får chansen att lira denna form av hård klassisk rock. Graveyard bjuder på en av årets bästa spelningar och hade vi varit på en gammal inrökt rockklubb och inte en sliten biosalong så hade jag definitivt trott på att tidsresor går att genomföra, det hänger helt enkelt bara på vilken musik man lyssnar på.
Den gamla biosalongen, där nattklubben Swing är inhyst i, är kanske inte fullsatt, men i alla fall välfylld och stämningen var på topp när kvällens andra band, Depressive Art, gick på scen. Grabbarnas psykedeliska rock, som är rotad i 60-talet och bär klara spår av svenska The Soundtrack of Our Lives, svänger något hejdlöst emellanåt och bandet vet hur man levererar. Samtliga i bandet är oerhört duktiga på det dom sysslar med och i Klas Bohlin har dom en karismatisk sångare med en väldigt personlig röst som ger bandet en egen identitet. Publiken är inte sen att ryckas med i grabbarnas sväng och det känns som bandet börjar få sig en rejäl fanskara vid det här laget. Man rycks ofta med i riffen och dom starka refrängerna men emellanåt blir det lite segt. Deras skiftande musik är ibland lite väl långsam för att spelas live. På skiva är dom lite lugnare låtarna riktigt starka och snygga men live blir det tyvärr lite krystat då dom tenderar att dra ner dom snabbare låtarna och helhetsintrycket blir lite splittrat. Låtarna är absolut inte dåliga, tvärtom, dom är löjligt bra men live funkar dom inte på mig tyvärr. Tur då att det är löjligt bra när tempot dras upp och man åter igen rycks med i svänget och hur som helst så gör Depressive Art en kanonspelning och jag har nog aldrig sett bandet så här pass tight och samspelt.
Huvudband för kvällen heter Graveyard, ett gäng grabbar som verkligen är på väg spikrakt uppåt. Bandet har fått idel goda recensioner och fler och fler har börjat upptäcka bandet. Det är gott om folk som trängs framför scenen när bandet beträder den och tar med oss på en tidsresa fyrtio år tillbaka i tiden. Bandet både ser ut och låter som om dom var med och sparkade igång den hårda rocken i den engelska staden Birmingham i slutet på 60-talet tillsammans med band som Black Sabbath och Led Zeppelin. Graveyard spelar en mix av dom just nämnda storheterna och satan vilket sväng dom får till! På ett småflummigt och lätt progressivt sätt serverar dom den ena kanonlåten efter den andra och man står bara och njuter och gungar med i tonkonsten. Dom förmedlar en nästan jamliknande känsla och infallen känns spontana och äkta. Grabbarna står i och för sig mest bara still och lirar på sina instrument men som dom lirar sen! Ett överjävligt musicerande leder till ett oerhört sammansatt och tight gäng som ser ut att njuta av varenda sekund som dom får chansen att lira denna form av hård klassisk rock.
Graveyard bjuder på en av årets bästa spelningar och hade vi varit på en gammal inrökt rockklubb och inte en sliten biosalong så hade jag definitivt trott på att tidsresor går att genomföra, det hänger helt enkelt bara på vilken musik man lyssnar på.
Betyg:
Depressive Art 4/5
Graveyard 5/5